Någon sorts frid...


(bild: www.ordfront.se)

På bussen hem från Köpenhamn började jag läsa systrarna Camilla Grebe och Åsa Träffs debutroman, Någon sorts frid.

Oj vilken spännande läsning! Boken bidrog verkligen till att de 6 timmarna som hemresan tog flög förbi.

Huvudperson i deckaren är psykoterapeutenoch psykologen Siri. Siri lever ensam i sin lilla stuga vid vattnet, med sin katt Ziggy. För att fly undan mörkret som omger henne både psykist och fysiskt dricker hon billigt lådvin och tänder alla lamporna i huset. Trots att hon är så rädd där hon sitter ensam i skogen så kan hon inte lämna sitt hem, där finns alla minnen av det som har varit, och av Stefan.

Det som skilljer den här berättelsen från andra är att den är skriven på ett annorlunda sätt. Eftersom Siri arbetar som psykoterapeut får vi följa hennes terpapisamtal med klienterna, som lider av bland annat tvångstankar, bulimi och förföljelsemani. Det gjorde att karaktärerna i boken får en helt annan botten och man får krypa in under skinnet på dem.

En kväll när Siris kommer hem gör hon en fruktansvärd upptäckt. En av hennes patienter, Sara, ligger död i vattnet utanför hennes stuga. Polisen misstänker självmord. Var det Siris fel? Borde hon inte ha förstått vad Sara var på väg att göra? Eller var Saras död verkligen självmord?

Siri börjar få en otäck känsla av att någon från hennes förflutna lurar i skuggornas mörker, utanför tryggheten i stugan. Någon som vill henne riktigt illa och som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback